- Avsluta.. din..? Började Thunder.
- ..Min Saga.. Ja.. Mitt liv. Mitt helsike till LIV! Röt Moonbeam.
- Moonbeam! Nej! Jag kan inte det! Sa Thunder förtvivlat.
- Du ville ju det nyss! Du ville döda mig! Kom igen! Ta mig bara! Skynda dig att göra slut på detta.. HELVETE! Moonbeam skrek så att det ekade.
- Moon... beam.. Viskade Thunder.
- JA! Röt Moonbeam irriterat. Men han lugnade ner sig när han såg en stor tår sakta ramla ner från Thunder ögonvrå.
- FÖRSVINN HÄRIFRÅN! Röt Thunder.
- Va? Sa Moonbeam.
- Inte du, Moonbeam. Viskade Thunder.
När Moonbeam vände sig om såg han hela Thunder's flock traska tillbaka till sina boplatser.
Moonbeam kände plötsligt en kall vind ta tag om honom och en svag röst viskade i hans öra: Ge inte.. upp livet, min vän. Moonbeam ryckte ofrivilligt till.
- Moonbeam! Sa Thunder oroligt.
- Den.. dära rösten!
- Röst..? Moonbeam! Mår du bra? Frågade Thunder.
- Jag.. Tror det.. Det var nog bara en inbilning... Viskade Moonbeam. Men sen hörde han det igen..
- Moonbeam.. Ge inte upp, Moonbeam. Röstade var.. ganska svag. Den lät nästan som vinden. Som en viskning. Det gick helt enkelt inte att förklara hur det lät!
- Nej! Jag ska inte ge upp! Sa Moonbeam högt för sig själv och såg upp på månen.
- Moonbeam..? Började Thunder men avslutade sig när han såg Moonbeams blick.
- Thunder. Jag klarar mig själv. Strunta bara i mig så fixar jag det.
- Moonbeam.. Åh! Moonbeam.. Jag ska.. jag ska.. jag lovar. Du ska göra precis det du tänker göra. Sa Thunder med en lite darrig röst.
- Tack, Thunder. Sa Moonbeam och höjde sitt huvud mot månen och gav ifrån sig ett högt men stolt ylande.
- Lycka till.. Moonbeam. Sa Thunder innan han vände sig om och började sakta gå tillbaka till sin flock. Han visste att han gjort rätt i att lämna Moonbeam.
- Bra gjort, Moonbeam.. Ditt val betyder mycket för dig.. Viskade rösten och Moonbeam nickade tyst.

- Grr.. Irriterande nässlor! Morrade Moonbeam medan han gick över en äng full med nässlor, brännässlor!
Moonbeam suckade tungt och tog ett litet skutt över en bäck som gick rakt igonom ängen. Han fortsatte att gå. Brännde sig på flera nässlor blev mer och mer irriterad.
- Wraah! Era dumma knäppskallar till nässlor! Röt Moonbeam.
Han togg ett skutt över ett ställe som var fullt med nässlor och kom sedan in i en skog.
- Mycket bättre. Sa Moonbeam medans han vandrade över marken i skogen. Egentligen visste inte Moonbeam varför han var här. Men han tyckte det kändes rätt av honom. Det var som om någon talade till honom, fast ändå inte, att det var rätt att göra såhär. Ibland när han tänkte på det lät det nästan komiskt. Men han struntade i det. Moonbeam fortsatte gå längre och längre in i skogen. Plötsligt fick han en klump i magen. Det var här Color och han sprungit när dom försökte fly från Mightyena. Hans ögon började tåras medan han följde vägen dom sprungit på. Efter en tid som kunde varit 10 sekunder, men för Moonbeam kändes det som 10 timmar, var han framme vid gläntan där det fruktansvärda hänt. Det som hade ändrat hela Moonbeam liv. Det som gjort Moonbeams liv till.. ett helvete. Plötsligt! Plötsligt såg han det han aldrig i hela sitt liv ville se! Han såg det som förändrat hans liv så mycket. Men en sak såg han inte. Hans såg inte hans egen far.. Han sprang fram till Colors döda kropp. Inget var förändrat. Inget!
- Åh... Color.. Color! Viskade Moonbeam. Han kunde inte hålla tillbaka tårarna längre. Dom rann ner för hans kinder. Hans ansikte blev alldeles vått. Men det märkte inte Moonbeam. Han hjärna hade slutat fungera. Det ända som fanns i Moonbeams liv just nu, var ett hål. Ett stort svart hål där Color funnits.
- Color.. Color.. Viskade Moonbeam gång på gång utan att egentligen inte veta vad han sa. Han tog ett djupt andetag och försöke samla sig - men utan resultat.
- COLOR!! Skrek Moonbeam. Han såg allt. Allt från början. Hur han, med "hjälp" av sina syskon blev med dragen in i skogen. Uppför ett berg och plågad. Hur han med hjälp av hat utvecklades. Lämnade flocken och allt annat som hänt i hans liv! Plötsligt hördes en plågsam suck. Moonbeam struntade i det.
- Moonbeam, jag vill att du reser dig om... Sa en röst bakom honom. Moonbeam tvekade. Men sedan vände han sig sakta om och såg upp i hans egen fars djupa ögon.
- Pa...ppa? Sa Moonbeam tyst. Men Flame hörde honom..
- Moonbeam. Sa han..
Moonbeam ruskade på huvudet och försökte springa iväg. Men Flame stoppade honom.
- Jag vill att du ska lyssna på mig innan du gör något! Sa han allvarligt.
- Okej... Morrade Moonbeam.
Flames ögon blev klotrunda när han såg Moonbeam ilska. Men han berättade.
- För länge sedan. Innan någon varelse fanns. Innan ens universum var född. Fanns den en ande. Den ande som kallas för mörkrets herre. Han var inte ond som man skulle kunna tro, utan god. Med hjälp av sin kraft skapade han fler andar. Dom kallades Elden herre, Elens herre, Vattnets herre och den Psysiska herren. Av alla dom fem andarna var Mörkrets herre den starkaste. Men en dag så tröttnade Eldens herre, Elens herre, Vattnets herre och den Psysiska herren på att bara finnas i ett stort mörker. Dom fyre herrarna blandade ihop sig på något sätt och skapade det vi kallar universum. Men nu var Mörkrets herre helt ensam. Med bara sig sjäv. Och då skapade han jorden. Han skapade också olika sorters pokémon, människor och mycket annat. Men dom fyra andra, var försvunna. Eller iallafall, det var det Mörkrets herre trodde. Men det visade sig sedan vara fel. Efter flera miljoner år, så kom dom fyra andarna tillbaka, i former som han aldrig hade skapat. Dom var krit vita med vilt stirrande röda ögon. Dom trängde in Mörkrets herre i ett stor "bur". Nu var det dom fyra andra "mästarna" som härskade. Med Mörkrets herre gjorde en sak som ingen av dom andra hade räknat med. Han tog sig i jorden med bara sin själ och skapade... Dig Moonbeam.
- Va!? Skrek Moonbeam till och stirrade på Flame.
Flame fortsatte sin historia.
- Du hade fått Mörkrets herre's själ. Du var honom! Du måste besegra eldens herre, elens herre, vattnets herre och den psysiska herren innan dom dödar dig Moonbeam! En av herrarna, elens herre har du redan dödat. Och den Psysiska herren är också död men inte pågrund av dig..
- Rey? Color..? Mumlade Moonbeam.
- Ja.. Rey, Elens Herre, Color, Den physiska herren, Sun, vattnets herre, Morning, eldens herre och du, Moonbeam, Mörkrets Herre.
- Vill dom.. Döda mig?
- Rey, Morning och Sun vill det ja. Dom är inte dina syskon utan andar.
- Color då! Nästan skrek Moonbeam.
- Den physiska herren lämnade snabbt Color. Color var för god för att den Physiska herren skulle kunna ta kontroll över henne. Moonbeam, jag vill att du ska förstå att det är endast du som kan rädda världen från Sun och Morning.
- Hur då? Frågade Moonbeam.
- Genom att.. Flame gav Color en snabb blick och fortsatte:
- Genom att.. att.. Få liv med Color. Hon är den enda som kan hjälpa dig, tillsammans kan ni klara det. Men bara om ni behåller er vänskap.. För evigt. Sa Flame, han viskade dom sista orden.
- Men hur..? Började Moonbeam.
- Med vänskap Moonbeam, med vänskap. Sa Flame. Sen gick han ut ur skogen och lämnade Moonbeam ensam kvar.
Moonbeam tittade på Color och upplevde sedan allt som hänt och att det egentligen var Color som räddat honom.
- Moon...beam.. Viskade plötsligt Color.
- COLOR! Skrek Moonbeam. DU LEVER!
- Moonbeam! Kom tiden är knapp! Color sprang iväg med Moonbeam efter sig.
Moonbeam skrattade för sig själv. Visst, han hade ett stort ansvar nu men äntligen var han lycklig. Lycklig för andra gången i sitt liv..